Sankta Lucia i Venedig

Här ser vi henne, Sankta Lucia från Syracusa, den sägensomspunna, martyren, ljusbärerskan och de synskadades välgörare. 

Nu har jag sett henne!

Ja, egentligen såg man bara den utstickande foten, resten av relikerna fanns under förklädnaden och huvudskålen var övertäckt med en bronsmask, detta för att inte ljus och fukt skulle förtära benen.

Då vi planerade vår resa till Italien och Venedig var denna kyrka, Church of Saints Jeremiah and Lucy det självklara vandringsmålet. Jag ville se denna plats då och denna kista emedan Luciafirandet har så starka traditioner i vår mörka  nordiska tid just i december. Jag ville även få lite fastare tag i den melodi som jag nu och då går och gnolar på:

Sankta Lucia, ljusfagra hägring,
sprid i vår vinternatt, glans av din fägring!

Drömmar med vinterljus, under oss sia;

Sankta Lucia, Sankta Lucia.

Bild av kyrkan, en broschyr man kunde köpa för 50 cent som man droppade ned i en plåtburk.

Kyrkan färdigställdes år 1860 och hit förde man så de reliker av Sankta Lucia som tidigare legat i kyrkan Santa Lucia. Denna kyrka revs för att ge plats för en järnvägsstation.

Relikerna har under århundradena vandrat många krokiga vägar, bl.a. har de varit i Frankrike och Konstantinopel.

Interiörbild från Sankt Jeremiah kyrka. Man fick inte fotografera men jag brände av en bild i alla fall och lade en extra 50-centare i plåtburken.

Här ser vi en målning av Sankta Lucia som bär sina ögon på ett fat. Enligt legenden skulle hon ha stuckit ut sina ögon som gåva åt den försmådde friaren och omedelbart därefter fått ännu vackrare ögon av Gud.

Det är dock ett faktum att hon har funnits och att hon blev kristen martyr. Hon föddes i staden Syracusa på Sicilien år 283 och dog år 304 e.kr. Hon blev således 21 år gammal. 

I allmänhet får man säga att i alla helgonberättelser finns det en stor del verklighetsbakgrund men i legenderna finns mycket stoft inbakat i varandra. De första kristna tog snabbt tillvara kroppsdelar som de begravde i de underjordiska katakomberna och deras dödsdagar firades ständigt. Sedermera då den romerska kyrkan tillät kristna att utöva sina verksamheter lät man bygga kyrkor och kapell över platserna. Således är dessa i de flesta fall rätt dokumenterade. Däremot är berättelserna om deras levnad och martyrium ganska utbroderade och man lägger till och drar ifrån.

Jag vill här ge en kort dokumentation över vad jag läst mig till på nätet och andra källor i fallet Lucia.

 Redan som ung flicka ville Lucia mest tänka på Gud och hon blev en hemlig kristen. Vi får komma ihåg att det på denna tid var förenat med livsfara att bekänna sin kristna tro. Hon ville inte gifta sig utan ville tjäna och hjälpa de fattiga och sjuka samt ge all sin kommande förmögenhet till dem.

Huruvida hon som nyfödd erhöll namnet Lucia (på latin ljusbärare, på grekiska Lux) är oklart, kanske hon fick det som ett smeknamn senare.

Vid denna tid var det vanligt, såsom även i våra dagar i vissa delar av världen att man gifte bort sin dotter med någon nära bekant eller högre stående man. Detta gjordes även då i väldigt unga år. Nu ville inte Lucia detta utan hon sköt hela tiden upp giftermålet. Den tilltänkte mannen en prins väntade otåligt. Han gillade hennes vackra ögon.

 Lucias heliga talang upptäcktes tidigt. Då modern, Etychia, insjuknade i en blodsjukdom ville hon föra henne till en helig plats 80 km därifrån, till staden Catania, där martyren Agatha låg begraven. Hon blev martyr 52 år tidigare och de som vallfärdade dit blev botade sades det. Väl framkommen framträder Agatha för henne och säger att hon skall berätta för moderna att hon blivit frisk. Du gjorde det sade hon,  din tro har botat henne.

Nu kom då tiden då friaren blev otålig. Lucia förklarade att hon inte ville gifta sig och i stället rev hon ut sina ögon och gav dem till honom emedan det var dem han gillade mest, inte henne.

Han blev då vred av förlorad mandom och morske män och anmälde henne till den lokala romerska ståthållaren Pashasius. Nu fängslades Lucia och man började tortera henne men hon höll ut och de fick ingen bukt med henne. Hon blev dömd till "ad lupanare" dvs. hora, hon skulle föras till stadens bordell.

Hon placerades i en oxkärra, men då lasset skulle avgå vägrade hästarna dra. Flera hundra man försökte i stället men kärran stod som fastfrusen i marken. Man hällde så kokande olja över henne men hon härdade ut. Därefter försökte man bränna henne på bål men lågorna vek undan. Nu blev knektarna ännu argare så de stack ett svärd igenom hennes hals. Hon avled inte direkt utan kristna fick komma och ge henne sista smörjelsen innan hon därefter dog. Denna plats finns dokumenterad i en kyrka på Sicilien.

Detta skedde under kejsar Diocletianus tid, en mycket svår tid för de kristna i Romarriket.

I dödsögonblicket profeterade hon om att den kristna kyrkan kommer att bli fri och så skedde också då kejsar Konstantin godkände kristendomen som en av religionerna i Romarriket på 330-talet.

Den heliga Sankta Lucia

Nu blev Lucia helgonförklarad. Hon anses vara en av de mest framträdande kvinnliga helgonen i den katolska världen. Hennes minne firas i både öst och väst runt den 13 december som är hennes dag i den gamla almanackan. 

Lucia finns med i den allra äldsta martyrförteckningen och kalendariet. I Syrakusa firar man hennes dag med en procession varje år.

Hon är en av de få som finns med i den store Gregorius KANON och om henne finns speciella böner i den katolska kyrkan. 

Hon finns i grekiska liturgiska böcker, i marmorkatedralen i Neapel samt i Hieronysors Martyriologium från 500-talet.

Lucia blev skyddshelgon för de synskadade och blinda och man anropade hennes namn vid bön för dessa.

Det nordiska luciafirandet.

Som med allt annat så är luciafirandet en blandning av syd-nord, öst-väst,  gammal nordisk folktro-kristendom, tyskt-svenskt osv.

I en artikel skriven av den kände svenske historikern Herman Lindqvist kan vi läsa följande:

Den 13-december var förr denna tid ingången till fastan. På natten skulle man äta sig proppmätt och gärna dricka mycket för att skölja ned alltsammans. 

Denna tid var även starten för vinterlovet och man var då hemma från katedralskolorna. Nu passade man på att försöka samla in pengar för studierna och man gick runt i gårdarna och tiggde med lykta och ljus. 

Dessa var de första stjärngossarna. Märkligt nog var de första luciorna unga ljusa ynglingar som klädde ut sig i vitt samt hade en krans på huvudet med ljus. Från detta härstammar våra dagars luciakrona.

Med tiden blev det för mycket skrål i sångerna så prästerskapet ville förnya firandet. Man ville få bort det hedniska inslaget och införa ett mera kristet. Nu kom en ängel med ljus i hår, man tog bort fläsk och korvätandet och införde andra seder.

Den första skildringen av ett sådant luciafirande var år 1764 från Horns boställe norr om Billingen.

Den första avbildade lucian är från familjen Silverskiölds gods Koberg år 1848. Härifrån spreds seden vidare över Sverige.

År 1927 utlyste Stockholms Dagblad en omröstning bland sina läsare. Man ville se vem som skulle bli Stockholms lucia det året. Det blev enligt en uppgift en flicka vid namn Solveig Hedengran som utvaldes och hon kröntes i Stockholms Stadshus. Följet åkte därefter till en ljusfest som hölls på Skansen.

Bild, minnesutställning över tidigare lucior i Karlskrona stad.

Den sång som vi i dag känner igen som Luciasången heter i originalform "Baracalora Napolitana" och handlar om en fiskare som längtar tillbaka till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel. Denna melodi hörde Gunnar Vennerberg, "Gluntarnas skald" då han på 1920-talet besökte staden.

Den svenska texten är skriven av Arvid Rosén.

Luciafirandet anses ha en del av sin rot från det tyska firandet "Kristkindl", en tradition där en flicka kommer utklädd till Jesusbarnet med bullar och presenter till barnen. Hon var klädd i vitt och i håret brann ljus och de bullar hon gav kallades "djävulskattor". Månne en föregångare till våra safranslussekattor?

Under alla mina år i Finby folkskola fick jag den stora äran att bära denna strut på huvudet. Även i den tidens högstadie, höstkursen i Rangsby Medborgarskola fick jag bära den och sjunga Staffansvisan.

Jag hade ju 10 i sång alla år så jag vart ett lätt byte. Men det var en härlig tid, ingången till jul. Man kände hur det började pirra redan i början av december. Då startade teater och julsångsövningarna i skolan och det var det roligaste det året. Vi var 3 kusiner som alla fick mössan. Henrik och Bengt och jag.

Lusselälle, lusselälle, elva nätter före jul....................

Lussat den 18 november år 2013